5 frågor till…
Andreas Birgegård och Sanna Aila Gustafsson, nyblivna registerhållare för RIKSÄT.
Andreas är forskare och jobbar på Stockholms centrum för ätstörningar och ansvarar för kvalitetssäkringssystemet Stepwise.
Sanna är forskare och socionom och arbetar på Psykiatriskt forskningscentrum i Örebro.
Berätta varför du jobbar med kvalitetsregistret?
Andreas: Jag tycker det är roligt. Men framförallt är det meningsfullt. Jag tror att det är av nytta för alla när man kan kombinera verksamhetsuppföljning med nytta för användarna.
Sanna: Jag tycker det är viktigt att samla information som kan ge oss kunskaper som förbättrar och vidareutvecklar vården för våra patienter. Jag tror också att kvalitetsregister i psykiatrisk vård kommer att bidra till ökad patientsäkerhet och effektivitet.
Vilka lärdomar har du dragit av registerarbetet hittills?
Andreas: Användarna själva måste tycka att det är meningsfullt, annars funkar det inte.
Sanna: Hittills har jag lärt mig att det finns stora olikheter mellan enheter i fråga om diagnostik, bedömning av samsjuklighet och behandlingsutbud. Jag tror att vi som på olika sätt är verksamma inom ätstörningsvården kan lära oss mycket av detta, och vi måste bli bättre på att ta ut och analysera de data vi har fått in och titta på vad dessa skillnader beror på, och lära oss av varandra.
Hur många enheter deltar idag i arbetet med ditt register?
Andreas/Sanna: Över 90 enheter är med i RIKSÄT men det är cirka 70 aktivt rapporterande. Vi har inget direkt mål med hur många vi vill ska rapportera utan helst samtliga. I framtiden vill vi gärna se att ätstörningsspecialister använder Stepwise och att alla andra, eller i alla fall en betydande del, använder RIKSÄT.
Vad är ditt råd till de enheter som ännu inte har börjat använda registren – hur ska de komma igång?
Andreas: Man ska inte ta det allt för lätt. Det är en ledningsfråga som måste beslutas. Men samtidigt ska man inte vara rädd för att börja i liten skala. Det är bara att sätta igång och registrera. Man får inte tänka ”allt eller inget” från början.
Sanna: Vi har såväl specialiserade som allmänpsykiatriska enheter som registrerar. Självklart skiljer sig förutsättningarna för dessa. På en specialiserad enhet där man endast tar emot patienter med ätstörning är det naturligtvis lättare att få in en rutin gällande när registreringen ska göras, och man upplever förmodligen frågorna som relativt enkla att svara på. För en allmänpsykiatrisk enhet där man endast kommer i kontakt med enstaka patienter med ätstörning är det naturligtvis svårare att komma ihåg att göra registreringen. Jag tror att det viktigaste för att komma igång är att känna att detta är en arbetsuppgift som prioriteras från arbetsledningen. Inledningsvis tror jag enheten vinner på att regelbundet lyfta frågor kring registreringar på arbetsplatsträffar eller andra regelbundna möten. Jag tror det är viktigt att hitta former för när registreringen ska göras, att det tex ingår i enhetens bedömningsförfarande, och finns med på en checklista. Detta tror jag är ännu viktigare för allmänpsykiatriska enheter, där det inte blir någon "vana".
Vilken är din vision för hur registren används om 5 år?
Andreas: Min vision är att registren (RIKSÄT och Stepwise) på något sätt ska vara stommen i verksamhetsuppföljning inom svensk ätstörningsvård men även inom världsledande forskning. Det ska vara ännu mer kliniskt användbart och förbättra vårdkvaliteten. För att nå dit håller vi just nu på att bygga om RIKSÄT för att kunna erbjuda mer än bara siffror. Vi vill erbjuda besluts- och diagnostikstöd så att användarna får hjälp med att behandla och bedöma sina patienter. Dessutom vill jag se hur det sprider sig och uppfattas som mer meningsfullt.
Sanna: Jag hoppas att registret har utvecklats så att varje medarbetare som registrerar patienter i registret upplever att man "får något tillbaka". Exempelvis kommer den nya frågeuppsättning som håller på att utvecklas att innehålla instrument och frågor som ska kunna fungera som ett stöd i bedömning och diagnostisering av patienten. Registret ska också kunna bidra till en förbättrad patientsäkerhet genom att den reagerar på värden eller uppgifter som inte verkar rimliga. På enhetsnivå är vår ambition att varje enhet får ut rapporter som ger användbar information om enhetens arbetssätt och resultat. På en mer övergripande nivå hoppas jag att vi har kunnat använda RIKSÄT-data till att identifiera viktiga förbättringsområden inom ätstörningsvården, och att uppgifter från registret ska ligga till grund för ett kontinuerligt förbättringsarbete inom svensk ätstörningsbehandling. I ett forskningsperspektiv är det min förväntan och övertygelse att data från registret ska ligga till grund för forskning inom ätstörningsområdet.