Bipolär sjukdom
Bipolär affektiv sjukdom kallades tidigare mano-depressiv sjukdom. Tillståndet innebär att man har ett stämningsläge som svänger på ett för individen och omgivningen besvärande sätt. Perioder av mani och depression avslöser ofta varandra men sjukdomen har många skiftande utryckssätt och man talar ofta om ett spektrum av olika biopolära variationer. Sjukdomen förekommer hos ca 5 procent av befolkningen under livstiden och har ofta en tidig sjukdomsdebut, straxt innan eller kring 20-års åldern.
För en del är mainerna så svåra att man helt tappar verklighetsförankringen och gör saker som man ångra i efterhand. Vid en akut mani är man kraftigt upprymd, ibland mycket lätt till humöret men ibland istället lättirriterad. Sömnbehovet är minskat. För familj eller omgivning är sjukdomen påfrestande. För den sjuke blir uppvaknandet från sjukdomen ibland smärtsamt, med de konsekvenser det akuta sjukdomstillståndet fått. För andra är manierna mildare och kallas då för hypomani. En del personer upplever de återkommande och svåra och djupa depressionerna som det största problemet medan andra upplever att det är de snabba och tvära kasten som är svårast att hantera.
Bipolärt syndrom typ I och II
Vid återkommande mani, ofta men inte alltid växlande med depression kallas denna sjukdom bipolärt syndrom av typ I. Vid en hypomani är tillståndet inte lika uttalat, men överaktiviteten är ändå en tydlig förändring jämfört med hur man fungerar i vanliga fall. När man endast har haft hypomani, oftast växlande med depression kallas detta bipolärt syndrom av typ II.
Behandling
Det finns god behandling för att stabilistera stämningsläget, särskilt effektiv är behandling med litium. Ibland används andra stämningsstabilisterande läkemedel. Många psykiatriska kliniker har särskilda program för behandlingen av bipolär sjukdom, på nåra håll finns särskilda mottagningar för denna grupp. Patient- och anhörigutbildning liksom psykosocialt stöd kan också påverka prognosen gynnsamt.