Ätstörning
Diagnosgruppen ätstörningar utgörs av Anorexia nervosa (AN), Bulimia nervosa (BN) och ätstörning utan närmare specifikation (UNS). Det finns sannolikt många faktorer som bidrar till att en individ utvecklar en ätstörning. Dessa kan vara av såväl biologisk, psykologisk som sociokulturell karaktär, och i de flesta fall handlar det troligen om en samverkan mellan ett antal olika faktorer. När man studerar utvecklingen av ätstörningar är det också viktigt att skilja på predisponerande (grundläggande riskfaktorer), utlösande och vidmakthållande faktorer.
Stort lidande
För den enskilda individen innebär ätstörningen ett stort lidande och stora inskränkningar i livet, vilka i många fall gör det omöjligt att studera eller förvärvsarbeta. Viktiga år av utveckling och utbildning går ofta förlorade. Dödligheten vid ätstörning, framför allt AN, är betydligt förhöjd jämfört med normalpopulationen och även med de flesta andra psykiatriska tillstånd.
Det långa sjukdomsförloppet medför betydande kostnader för samhället, i form av direkt ätstörningsvård, behandling av följdsjukdomar, till exempel benskörhet och frätskador på tänderna, sjukskrivningar och förtidspensioneringar, samt effekterna av den långvariga belastningen på familj och närstående i form av sjukskrivningar och produktionsbortfall.
Behandlingar
Behandling av ätstörningar sker på flera nivåer inom sjukvården, alltifrån skolhälsovård och primärvård till specialiserade ätstörningsenheter. Behandlingen är av varierande omfattning och intensitet, bland annat beroende på resurstillgång och befintlig kompetens, men också på var behandlingen ges. Insatserna kan sträcka sig alltifrån rådgivning och/eller medicinering till omfattande behandlingsprogram med många olika discipliner inblandade.